Tjuda pedagogis gamla byggnad flyttades till Sagalund år 1914. Byggnaden har drag som låter oss tro att den byggdes i slutet av 1700-talet eller strax därefter. Dörrarna är typiska för 1700-talet med sina fyra utanpå lagda fyllningar, likaså fönstrens rokokobeslag samt den öppna farstukvisten. Huset var ursprungligen försett med tak av näver och takved. År 1933 genomgick byggnaden en inre restaurering led av fil.mag. Irja Sahlberg och försågs med tegeltak. Salen och kamrarna gavs det utseende i fråga om tapetsering de hade på 1850-talet.

Tjuda pedagogi inrättades år 1649 av Rikskansler Axel Oxenstjerna, som hade Kimitoön som sitt friherresskap. Till pedagogens avlöning erhöll kyrkan något senare ett hemman i Tjuda by i Kimito. Pedagogin hade skiftande öden. Över Tjuda pedagogi har John Gardberg skrivit en historik år 1649.

Från 1800-talets mitt tillämpades Bell-Lancaster systemet i undervisningen. De kunnigaste eleverna undervisade de mindre långt hunna. N.O.Jansson (museets grundare) var elev i skolanår 1872-73 och några år senare som 13-14 åring var han en kort tid hjälplärare i Tjuda.

Skolsalen är i stort inredd såsom Jansson kom ihåg den från denna tid. Den hade lösa bänkar, sandbänk för skrivövningar och förskriftstavlan mellan gavelfönstren samt talgdankar i fyra tvåarmade träkronor. Den märkliga läderklädda karmstolen har enligt traditionen tillhört biskoparna Gezelius på Västankärr gård. I skåpen finns en rik lärobokssamling. "Kimittökyrkias kista" står under fönstret. På snedklaffbyrån står Janssons byst skulpterad av Kimitokonstnären, Janssons elev Elis Carlsson, och därunder ett psalmodikon och ett nothäfte med sifferskrivna noter. På väggen hänger porträtt av personer med anknytning till Kimito församling och Tjuda pedagogi. På skåpet till höger finns en byst av Carl von Linné, en person som Jansson beundrade högt.