Tingshuset, som fortfarande var i användning år 1883, flyttades till museiområdet år 1938. Då hade man hållit ting i huset över hundra år. Byggnaden avvek till sitt utseende mycket från bygdens andra byggnader, med sin höga takås och sin rumsfördelning.

Tingshuset inrymmer förutom tingssal, skrivarens och domarens rum också en länsmansbostad. Länsmannens bostad ligger i den södra delen av huset, till höger om ingången, och är den äldre delen av huset.Innerväggarna var ursprungligen täckta med lera, senare har man limmat upp papper och målat ytan.

Ingången till domarens rum finns på den vänstra väggen bredvid kakelugnen. Här kan man bl.a. finna ett skrivbord med en "nattstol", d.v.s. en stol med ett hål i sitsen och en potta inuti.

Mamsell Mina är nuförtiden en av Sagalunds rollfigurer. Nedan följer en berättelse om hennes liv, hennes hem och diverse små äventyr.

Wilhelmina Forsström, mamsell Engelsby Tingsgård, livnärde sig på oblattillverkning åtminstone på 1850-talet, men troligtvis även senare. En förteckning från 1851 upptar den 9 juni 2500 oblater till Kimito Kyrka för 1,5 rubel, och under 12 juni 5000 till Bjärnå kyrka för 4 rubel, samma år också två försändelser till Uskela kyrka. Årstillverkningen steg år 1851 till 12.600 st, visssa år till och med till 17000. I museets samlingar finns hennes oblatjärn. Mamsell Minas hushållsredovisning finns också bevarad, samt diverse kronoutskyldspapper, litet om brännvinsbränning mm.

I boken Vid Aftonlampan från 1915, skriven av pseudonymen Aina, beskrivs mamsell Mina så här: "Vi kände henne alla under den folkliga benämningen "moster Mina", men i socknen hette hon förstås mamsell F. Och bodde som värdinna på eget hemman i Engelsby. Fadren hade varit länsman, och fyra döttrar hade vuxit upp i hemmet, hvaraf två trädt i gifte och den yngsta, den milda goda Mari dött ogift, efter en ändlös förlofning- som aldrig ledde fram till altaret med sockenadjunkten Petrenius.

Den myndiga moster Mina var således ensam kvar att styra och ställa om hus och gård, en liten fetlagd, ytterst kolerisk gumma, alltid klädd i hemväfd bommullsklädning, så kallad "rock"-fason, och öfver det tunna håret en "neglige", knuten under dubbelhakan och med brokiga bandrosetter vid öronen. Hemmet var i allo ålderdomligt huset rödmåladt, med en genomgående farstu och två större salar på ömse sidor därom. På stället hade i årtionden hållits tingsgästning, och i salen till vänster sammanträdde höga rätten, medan de två små kamrarna där bortom beboddes av domaren och hans biträden.

Till höger hade man hvardagssalen - familjens allt i allo- så enkelt ställde sig lifvet i forna dagar. Vid fällbordet nära dörren till förstugan serverades kaffet och matmålen, i skänken bredvid förvarades porslin och glas. I motsatta hörnet stod en uppbäddad tvåmanssäng för mera bekanta gäster, och mellan fönstren framme i rummet soffan kantad af dynor, stoppad med hår och beklädda med rödrandigt bommullstyg.

Ett par tre bord, målade pinnstolar och en tvåsitsig gungstol med läderdyna bildade jämte soffan förmaket, och bakom en med blått tapetpapper klädd skärm borta vid dörren till kökskammaren stod värdinnans hvilobädd.

Men trots allt detta var salen rymlig nog, om än något låg i tak och mörk till följd af de blott tvenne små fyrrutiga fönstren, och, hur som helst, här rådde hemtrefnaden i alla fall. Kom man från vinterkylan, slog en angenäm värme en till mötes, lika varm som den oändliga gästfria värdinnans välkomsthälsning, där hon med fladdrande mössband hastade sina främmande till mötes."

Processen mellan doktorinnan Avellan och Mamsell Mina

På Engelsby Smeds (en granngård till tingshuset som ej flyttats till Sagalund) bodde doktorinnan Avellan, född von Torcken. Doktorinnan var änka efter en präst i Pargas. Hennes bror löjtnanten bodde på Västerbacka och hennes oförsörjda systrar Reismejson och Tittalura bodde i en liten koja invid Västerbacka.

Grannsämjan mellan doktorinnan Avellan och Mamsell Mina var inte alltid den bästa. Deras pigor hette vardera Karolina. Vid ett tillfälle drog "Doknans-Kaja" en ränna för gödselvattnet från ladugården, så att det rann över på Engelsby Södergårds (tingshusets) tun. Mamsell skickade då sin Karolina att dra ett streck över rännan, så att vattnet flöt på doktorinnans område. Så gick man där med käppar och motade urinen för att få den att rinna framför grannens trappa.

Det blev rättegång. Domaren hörde uppmärksamt på vad de de bägge ståndspersonerna hade att säga. Men när han sist slutligen fick klart för sig vad saken gällde, sade han inget annat än: "Jag har annat att göra. Jag har inte tid med era pissrännor."